Tidskrift/serie: Kultura - biodynamisk tidskrift
Utgivare: Biodynamiska föreningen
Redaktör: Lindborg G.
Utgivningsår: 1999
Nr/avsnitt: 1
Författare: Lindborg G.
Ingår i...:
Titel: Biodynamikern som blev forskare: Jag vill förklara det biodynamiska vetenskapligt
Huvudspråk: Svenska
Målgrupp: Rådgivare, praktiker
Nummer (ISBN, ISSN): ISSN 1102-6014
OBS! Fel i texten kan ha uppkommit då dokumentet överfördes från papper.
OBS! Fotografier och/eller figurer i dokumentet har utelämnats.
Det är inne i cellen, i balansen i enzymprocesserna som kvalitén visar sig. Är det detta som avspeglas i kristallnålarnas mönster på glasplattan?
- Ja, det är vår arbetshypotes. Men än så länge finns bara indicier - inga bevis.
Att kunna klarlägga de samband som kan bli bevis är ett av målen för Jens-Otto Andersen, forskare vid den danska lantbrukshögskolan.
Han är själv biodynamiker, och har valt att gå den långa vägen via agronomutbildning och forskning för kunna utveckla det biodynamiska arbetet vidare.
- Det behövs mycket mer forskning om det biodynamiska, säger han.
Kristallisation har använts i biodynamiska kretsar sedan Steiners tid, för att studera kvalitetsförändringar hos växten.
- Jag har själv gjort kristallisationsförsök, i en bakugn, berättar han.
Men det var länge sedan. När Kultura träffar honom är det på den Kgl. Veterinär- och Lantbrukshögskolan i Tåstrup. Inrymd i en gedigen lantgård av tegel och utbyggd med en rad vita huslängor, i det lätt buktande jordbrukslandskap som tar vid efter Köpenhamns förorter.
Här har den ekologiska forskningen expanderat kraftigt, sedan danska staten 1993 avsatte 30 miljoner för kvalitetsforskning inom jordbruket.
I samarbete med fysiker har Jens-Otto Andersen byggt en prototyp till en säkrare kristallisationskammare, och med hjälp av programmerare har han utvecklat ett dataprogram som kan bedöma kristallisationsbilder och sortera dem i olika klasser efter nålarnas mönster.
Han är en blid och vänlig person, med forskarens brinnande envishet strax under ytan.
Hans väg från uppväxten i höghusområdet Rödövre till just den här forskningssektorn är ganska rak, sedd i baklängesperspektiv.
Han tog studenten på en linje med språk och jobbade några år. Så bestämde han sig för att ta ett sabbatsår.
- Jag var en sökande människa, så jag bestämde mig för att gå på Sörtofte, en andlig högskola.
Här började han snart arbeta i trädgården. Det var så han mötte det biodynamiska, och stannade i två år.
Han fortsatte på en norsk gård, Sletner. Sedan gick han en ekologisk jordbruksutbildning på Jylland och började fundera på att skaffa en egen gård, när Bo Petterson kom i hans väg.
- Jag hade gjort lite egna kristallisationsförsök, i en bakugn på skolan i brist på annat utrymme, när jag blev inbjuden av Bo att vara med på Nordisk Forskningsring i Järna.
- Där frågade jag honom hur jag kunde gå vidare med det biodynamiska, och då svarade han bara, som en självklarhet:
- Då får du ta en utbildning.
(Bo Pettersson var den första och banbrytande forskaren inom den biodynamiska odlingen i Sverige. Med sina 30-åriga jämförande försök lade han grunden för vidare forskning.)
Det var 1985. Tre år senare började Jens-Otto sin fyraåriga utbildning till agronom.
- Det var en vanlig utbildning, i konventionellt lantbruk, men jag visste hela tiden att jag skulle återvända till det biodynamiska.
Som specialarbete valde han kristallisation.
"Det finns de som liknat 'proteinernas musik' vid musik av Chopin..."
- Men jag insåg direkt att kristallisationskammaren var inte tillräckligt kontrollerbart. För att vara det måste försöken gå att upprepa.
Han var precis färdig med arbetet när det ekologiska forskningsprogrammet kom och öppnade nya möjligheter. Jens-Otto blev rådd att söka. Han fick 1,3 miljoner till projektet som innebar tre utmaningar:
Den första var att göra metoden tillförlitligare. Försöken måste gå att upprepa.
Den andra var att skapa ett standardiserat sätt att beskriva bilderna med hjälp av datateknik för att kunna utesluta personliga variationer.
Den tredje - och svåraste - var att kunna tolka bilderna, i det här fallet av morötter och jämföra dem med resultaten av kemiska analyser.
För att göra metoden säkrare krävdes en helt ny typ av kristallisationskammare. Hår dög inga bakugnar eller garderober.
Ur frustrationen från de gamla kamrarna i Järna, och ur inspirationen från Magda Engqvist, växte prototypen till den nya kammaren fram (en kopia finns i dag i Järna, se Kultura 2/98).
Den står i understa källarplanet till den vita forskningsbyggnaden, inne i en låda som fungerar som luftsluss och vilande på ett eget betongblock som inte har kontakt med byggnaden i övrigt. Aerodynamiska principer har fått bestämma den invändiga formen som är rund, egentligen åttkantig.
Luften härinne hålls konstant på 30 grader ovanför plattorna, och luftfuktigheten på 60-65 procent.
- Allt går ut på att ge extraktet den tid det behöver, ungefär 15-16 timmar under kontrollerade förhållanden för att det ska kunna uttrycka sig maximalt, förklarar Jens-Otto. Med hjälp av mätinstrument kan han övervaka temperatur, luftfuktighet, luftens rörelser, eventuella vibrationer, om positionen är vågrät och luften dammfri.
Metoden kan kort beskrivas så här: En lösning av kopparklorid blandas med en viss mängd extrakt från t ex morötter eller säd, hälls ut på en rund glasplatta och får sedan stå och avdunsta. Vid en viss tidpunkt (vid 30 grader efter ca 16 timmar) börjar vätskan bilda kristaller i växtliknande mönster. De former som kristallnålarna bildar har visat sig variera beroende på hur växten som extraktet tagits från har odlats eller gödslats, eller hur gammalt extraktet är.
Ju bättre kvalitet på växtsaften, ju "vackrare", mera fullständigt förgrenade mönster bildar kristallerna, är den erfarenhet man hittills gjort via de bildskapande metoderna. Enligt det biodynamiska synsättet är bilden ett utryck för formkrafterna eller livskrafterna hos växten.
Vi har försökt eliminera alla störningar. Försöken måste gå att upprepa så långt det levande låter sig upprepas, säger Jens-Otto Anderson.
I den nya kammaren har kvaliteten på kristallisationsplattorna blivit betydligt jämnare (även om den kan utvecklas ännu mer, det hår är bara en prototyp, förklarar han).
Och med hjälp av dataloger har Jens-Otto Andersen utvecklat en metod att med datorns hjälp analysera bilderna och sätta siffror på dem. I en artikel i den vetenskapliga tidskriften "Computers and electronics in Agriculture" beskriver Jens-Otto och hans forskarkolleger hur man med dataanalys kunnat skilja kristallbilder av morotssaft åt efter stadium av sönderfall, enligt Magda Engqvist metod.
Hans svar på de tre utmaningarna kommer nu att bli en doktorsavhandling.
Men när det gäller den tredje, hur bilderna ska tolkas, finns fortfarande en klyfta att överbrygga, anser han.
- Om vi säger att kristallisationsbilden speglar kvaliteten är vi ute på ett område där det finns massor av indicier - men inga bevis. "Vi vet, hur jorden och gödslingen kan spegla sig i bilden, men vi vet djupast sett inte vilket samband det har med näringskvaliteten", sa Bo Pettersson till mig.
- För mig är det självklart att sambandet finns. Det är den arbetshypotes vi ställt upp för det fortsatta arbetet.
En av hans forskarkolleger, Bodil Sögaard, har visat hur de s k fenolerna, ämnen som ger lukt och smak, bildas i växten först under mognadsfasen.
Den här forskningen på extraktnivå ger ett nytt och viktigt perspektiv på den negativa effekten av den kvävegödsling det konventionella jordbruket utsätter grödorna för, anser Jens-Otto Andersen.
En gröda som forceras genom kvävegödsling fortsätter att växa. Den blir kvar i tillväxtfasen ända fram till skördedags, och hinner därför inte på ett riktigt sått bilda de hår ämnena som många menar ger växten en högre kvalitet.
En gröda som fått växa i sin egen takt - som de biodynamiska - har däremot fått gå igenom sin mognadsfas, och kunnat bilda dessa ämnen.
- Det handlar om ämnesomsättningen i växtens celler. Den sköts av enzymer, proteiner som specialiserat sig på olika slags livsprocesser, uppbyggande och nedbrytande. Om växten forceras rubbas balansen i enzymaktiviteten i cellvätskan.
Kristallisationsmetoden är känslig för enzymprocesser. Det är den här jämvikten som vi antar visar sig i bilden, säger Jens-Otto Andersen.
- Kanske kommer vi med hjälp av den hår metoden också att kunna få nya aspekter på vad djupfrysning och microvärmning innebår för näringkvaliteten.
Han har också ett eget laboratorium, litet och ljust.
I fönstret står en liten kinesisk vas och andas tidlöshet, med sitt spröda blåvita mönster som funnits i sekler eller kanske årtusenden, medan vetenskapens förklaringsmodeller mödosamt avlöst varandra.
- Den här rubbade balansen i cellkärnan kan också beskrivas andevenskapligt (den term man i Danmark oftare använder än antroposofiskt). Man säger att förhållandet mellan det växtartade, det eteriska och det mognande, det astrala är rubbad.
Enligt det här synsättet är kristallisationsmetoden ett sätt att iaktta balansen mellan växtens väsensled.
- Den hjälper oss också att iaktta nedbrytningsprocesser, som innebär att proteinet "faller ur" det eteriska. Härvid försvåras enzymaktiviteten, och nedbrytande processer tar över. Kemiskt kan man tala om fria radikaler som är i stånd att gå in i cellens DNA och förstöra allt omkring sig.
Enligt det andevetenskapliga synsättet är det kvävet som är bärare av det astrala, medan det eteriska livet bårs av syret. Kolet ses som bäraren av växtens urbild. "Om kvävet är arkitekten, den som står för idén så kolet byggherren som utarbetar konstruktionen, och syret hantverkaren."
Ett proteins byggstenar utgörs av 18-20 av de väsentligaste aminosyrorna. Enzymerna är speciella proteiner som sköter arbetet med att bygga upp molekyler i livsprocesserna, och de gör det med ofattbar hastighet: det är påvisat att ett bestämt enzym 600 000 gånger per sekund går in och kopplar ihop två molekyler.
- Rudolf Steiner talar om proteinerna som växtens egentliga kropp. Hela lantbrukskursen är ett försök att hantera proteinfrågan.
Och preparatens uppgift är att hjälpa växten i förhållande till proteinerna, säger Jens-Otto Andersen.
- I naturvetenskapen i dag kommer man hela tiden till en gräns där man inte förstår proteinet. Varför är till exempel cellvätskan så viskös (trögflytande) när den borde vara som vatten? Mängden av protein i vätskan räcker inte som förklaring.
I naturvetenskapen talar man nu också om "proteinhågkomster" - proteinet "minns" sina tidigare tillstånd.
En annat märkligt samband är det faktum att de svängningar som proteinerna sänder ut när de stegvis byggs upp av aminosyror går att överföra till noter.
- Om man ger varje aminosyra ett bestämt notvärde, går upp ett antal oktaver till pianoområdet och låter varje not ta den tid som går åt för att sätta aminosyran på den växande proteinkedjan, och sedan spelar upp det, är resultatet musik, med en unik melodi för varje protein. Det finns de som jämfört sådana stycken med Chopin, eller symfonier. (De japanska forskarna Susumi Ohno och Midori Ohno har behandlat fenomenet i bl a Immunogenetics 24/1986.)
Själv är han övertygad om att Steiner hade rätt när han hävdade att det protein som bildas i en mogen frukt är det mest värdefulla. Det stimulerar cellvätskan, och ger den näring som vi behöver för att kunna skapa det viktiga sambandet mellan lemmar och tankesystem som är nödvändigt för att vi ska kunna omsätta en idé i det verkliga livet. Utvecklas till de människor vi är tänkta att bli.
- Det här är tankegångar som kan låta främmande. Men om vi vill förstå proteinets betydelse måse vi vara klarsynta. Det är vi inte, därför måste vi försöka på andra vågar.
- Vi behöver skapa ett forskningsmässigt förhållande till våra metoder. En väldig framtida uppgift är att korrelera våra resultat med näringsforskningen, säger Jens-Otto Andersen.
Text: Gudrun Lindberg
Foto: Ragna Jorming